Fridrott är egentligen ett samlingsnamn för alla de olika grenar som sporten består av. Genom historien har dessa förändrats, och antalet har således varierat. Idag ingår ett stort antal grenar i friidrott, som för en enklare översikt brukar delas in i olika underkategorier.
En sådan kategori är löpning. Inom löpning består skillnaderna i grenarna framförallt i att de gäller olika distanser, och de brukar delas in därefter: kortdistanslöpning, medeldistanslöpning och långdistanslöpning. Kortdistanslöpning är verkligen just det; det handlar om lopp som är 400 meter eller kortare. Här faller med andra ord sprintloppen in. Medeldistanslöpning är lopp som är mellan 400 meter och 5 000 meter långa, medan långdistanslöpning är alla distanser längre än 5 000 meter, ända upp till maraton. Inom löpning finns självklart även häck- och hinderlöpning, som även de springs på olika distanser. I båda grenarna ska löparna ta sig över hinder, men inom hinderlöpning är hindren fasta, vilket betyder att de inte faller om löparen slår i dem.
En besläktad gren, som dock brukar räknas för sig, är gång. I Sverige brukar gång inte ens räknas till friidrotten, då sporten har ett eget nationellt förbund, men internationellt är gång en friidrottsgren. Inom gång är de vanligaste distanserna 20 kilometer och 50 kilometer.
Inom hoppgrenarna finner man längdhopp, tresteg, höjdhopp och stavhopp. Även om alla grenar involverar just hopp är de väldigt olika inbördes. Tresteg och längdhopp hoppas till exempel på längden, medan höjdhopp och stavhopp hoppas på höjden. Stavhopp är kanske den gren som sticker ut mest, eftersom hopparen i detta fall använder sig av ett hjälpmedel: den långa staven som hopparen använder som hävstång för att komma över ribban.
Ett flertal friidrottsgrenar finns också i underkategorin kastgrenar. Det dessa grenar har gemensamt är, kanske föga förvånande, att friidrottaren kastar ett föremål, med målet att kasta så långt som möjligt. Grenarna har fått sina namn efter föremålet som kastas: kula, diskus, spjut och slägga. Det enda undantaget kan möjligtvis sägas vara kula, eftersom man brukar säga att man stöter kulan, snarare än kastar den.
Många friidrottare ägnar sig åt fler än en gren, och en särskild gren för de som vill göra just detta är mångkampen. Inom mångkampen tävlar en friidrottare i tio, sju eller fem grenar (då grenarna kallas tiokamp, sjukamp respektive femkamp) och får poäng för varje enskild gren. Den tävlande som har fått flest poäng totalt när alla grenar är över har vunnit. Inom tiokamp är de grenar som ingår 100 meter löpning, längdhopp, kulstötning, höjdhopp, 400 meter löpning, 110 meter häck, diskuskastning, stavhopp, spjutkastning och 1 500 meter löpning. Inom sjukamp försvinner vissa grenar, och man springer även andra distanser – 100 meter häck, 200 meter löpning och 800 meter löpning.
Oavsett vilken av dessa grenar man tävlar inom, har sannolikt alla friidrottare det gemensamt att de efter en träning gärna vill ta en lång, skön dusch. Det är därför viktigt att se till att det finns duschmöjligheter i anslutning till friidrottsanläggningar, antingen genom bås (för ökad kapacitet) eller en enkel duschkabin (för mindre anläggningar). På så sätt förebygger man också förkylningar bland friidrottarna, som kan uppstå om de måste ta sig hem med svett som kallnar på kroppen, och kyler ned dem.
